Jag berättade för ett tag sen att min förlossning inte blev som jag tänkt mig. Hade svårt att återhämta mig ifrån den och tänkte att sommaren tillsammans med familjen skulle göra susen för att glömma och ge tid att bearbeta allt. Flora är det bästa som hänt mig och efter förlossningen fick jag extrema katastrof tankar att något skulle hända henne.
Min barnmorska Eva var snabb med att fånga upp mig efter hon hört om min förlossning ”du måste prata med någon NU”. Jag har vägrat att öppna upp mig helt om förlossningen, tryckt undan tankar och känslor som bubblar och bränner i bröstet, kraschlandat och gråtit i Jens armar och låtsas om att allt gått fint så fort någon frågat om förlossningen.
Nu 3 månader senare har jag gett med mig och hade mitt första möte med en psykolog idag för att försöka få rätt sida på allt och det känns så otroligt skönt att jag äntligen tagit steget för bearbetning.
Jag kände efteråt att jag var tvungen att fira mig själv, att avsluta något jobbigt med något bra. Det blev så enkelt som en sashimisallad från Broms men så lyxigt att jag fick dela den tillsammans med min lilla familj där hemma. Vad vore jag utan er, Jens och Flora!
Senaste kommentarer